Trots? Vet jag inte vad det är!

Igår stod jag och hängde vid grinden på dagis precis som vanligt, då jag ser hur min Bebe kommer åkandes. Jag skuttar ju av lycka och försöker få Amijja att förstå att jag ska äntligen få åka hem! Men hon ser inget, utan förklarar att ingen är på väg, men att vi kan gå och gunga så länge. Men jag satte verkligen ner foten, och egentligen resten av kroppen också samtidigt som jag med hög stämma vrålade ut mitt missnöje. Men tji fick Amijja, för genom grinden kom Bebe och jag fick äntligen komma hem. När vi kom hem till henne och Alessi, visade det sig att det helt lägligt låg en Teletubbie film där. Jippi! Jag har inte fått titta på den på flera månader, gissa om lyckan var stor? Jag bäddade glatt ner mig i soffan och gluttade. Helt plötsligt stod mamma där och gormade om att hon ville ha mat. Stackars Bebe! Hon fick glatt ställa sig vid spisen och steka pannkakor.
Inte mig emot!

Mamma försvann för att titta på Bebes dator, och dök inte upp igen. Bebe såg så förstörd ut att jag kände att ansvaret låg på mig. Gick förnuftigt in i Bebes sovrum och stirrade på min mamma.

-Tannkakojna äj klaja nu!
Åh ni må tro att det blev fart på kalaset! Jag fick duka fram allting, mamma gav mig en tallrik i taget som jag försiktigt bar till bordet samtidigt som jag räknade.
- En, till mej!
- Två, osså till mej!
- Men León, om alla tallrikar är till dig, vad ska jag och Jennifer äta på då? undrade mamma. Som om det är mitt problem att hon dukat fel?
-Ehm.... vet inte!
Efter en pannkaka och en massa gnäll från min sida om sylt och socker, kom Alessi äntligen hem! Nu var det lite mer jämställt i kampen, och för att bevisa ytterligare att vi män håller ihop, åkte jag och Alessi hem till pappa Jimmy för att kolla Hockey. En period hann jag med, sen blev man skickad i säng. Jaha, tack för den du!

I morse väckte både Jimmy och mamma mig, och trodde att genom att prata och gullegulla med mig skulle allt gå smärt och smidigt. Verkligen inte! Jag vägrade precis allt, och skrynklade ihop mitt ansikte och snyftade efter mamma när Jimmy försökte klä på mig, och vice versa när mamma tog över. Precis som jag brukar när dom ska göra som jag vill. Det funkade inte, vilket gjorde mig så förnärmad att jag var tyst i en hel kvart, innan jag satte igång ett riktigt tarzan-vrål i bilen. Så lätt tänker jag inte ge mig! Grät hela vägen till dagis, och grät ännu mer när mamma vinkande sprang därifrån!

Nu väntar jag på att mamma ska hämta mig, så vi kan fortsätta diskussionen hemma. Så här kan vi verkligen inte ha det!